i'll put the kettle on

julfeelings

Av nån förunderlig anledning fick jag julstämning väldigt tidigt i år. Redan innan första advent kom jag på mig själv med att lyssna på Frank Sinatra. Det är så det börjar, förstår ni. När man väl bjudit in Frank är julen kommen. Egentligen är Elvis bättre, men det börjar alltid med Frank.

Det finns folk som är desto mer nytänkande, och det uppskattar ju en bakåtsträvare som jag. Här har ni årets stora jul-dj-battle:

Karins fenomenala jul vs. Erikas vinter09.

Hela dagen har jag kämpat för att inte gnälla - men nu klarar jag det inte längre.

JAG ÄR TRÖTT OCH OINSPIRERAD! Pluggar inte, betalar inte räkningar, packar inte upp lådor. Dricker te och äter kaka och refreshrefreshrefreshar Fejjan och mejlen hela dagen lång.

Hejhej.

En god kopp te, lite ändrade planer och en avklarad photoshopuppgift senare känner jag mig genast mycket bättre till mods.

Igår efter ännu en kaotisk Adobe-lektion (Captivate) tog jag mig en skön trask på stan. Resultatet blev tre sorters te från Himalaya i Hötorgshallen samt en sladdgrej och en verktygslåda från Clas Ohlson. Lycka!

Idag är det småplock, småplugg och stora koppar av världens godaste ekologiska earl grey som gäller.

För mycket på en gång.

Jag är trött. Vill gömma mig. Från världen. Det är för mycket nu. Flyttkaosstök här hemma och brist på tid att göra nånting åt det. Uthyraren av min lägenhet i Gbg är seg och har inte ens kallat folk på visning än. Det är en nästan en månad sen jag sa upp lägenheten. Action - ja tack! Dubbla hyror - nej tack!

Skolan känns motig. Vår basgrupp råkade ut för en besvärlig konflikt som vi inte har lyckats lösa på egen hand. Vi har bett utbildningsledarna om hjälp flera gånger under en längre tid, men har inte fått något stöd. Det enda som har sagts är att vi ska göra alla uppgifter enskilt istället för att fortsätta som grupp. Andra grupper i klassen har varit hjälpsamma och välkomnat oss in i deras arbeten. Men vi får inte lov att ta emot den hjälpen! “För att vi inte ska röra till det i andra grupper”, heter det. Tanken att vi faktiskt kan tillföra något positivt till andra grupper verkar inte finnas på kartan.

Det känns förolämpande. Varför ska vi straffas? Vi bad om hjälp och stöd och får det här. Det känns pinsamt inför resten av klassen. Istället för att låta oss gå obemärkt in i andra grupper måste vår dysfynktionalitet belysas varje gång vi får en ny gruppuppgift.

Vi blir bemötta med “så här fungerar det inte i arbetslivet”. Men det här är för fan inte arbetslivet!! Vi går en utbildning som ska förbereda oss för det. Och jag vill få ut så mycket som bara är möjligt av den förberedelsen.

Jag blir arg och ledsen när jag tänker på det. Jag har kämpat och försökt att göra det bästa av situationen utifrån egen förmåga. Det är jag övertygad om att vi alla fyra har gjort.

Det är för mycket nu. Nu vill jag bara gömma mig i mitt flyttkaos och bygga bo inför vintern.